Införd i Kvällsposten 2000-04-25. Svensk högskolepolitik har i det närmaste havererat. I sin totala rabiata fixering på lika forskning överallt för alla hela tiden, har man nått resultatet bra på mycket men inte bäst på något. Sverige är ett socialdemokratiskt styrt land och har så varit en tid. I forskningsavseende är detta direkt förödande, då den förda politiken eftersträvar någon form av solidaritet som gör att ingen annan egentligen kan vara bättre än sin nästa. Tanken att utnämna tre universitet i obygden kan vid en första anblick vara behjärtansvärd historia av solskenskaraktär. Fast vad innebär det egentligen att de tre orterna Karlstad/ Örebro och Växjö begåvats med universitet?
Rent regionalpolitiskt innebär det naturligtvis fler forskare och möjlighet att bedriva forskning även ute i periferin. Rent intellektuellt akademiskt är det ett haveri. Det går nämligen inte att sitta i Stockholm och tro att folk i de djupaste Värmlandsskogarna måste bedriva lika bra forskning som om den skulle centreras på en och samma universitetsanstalt i exempelvis Stockholm. I så fall har man helt missförstått vad som ligger i begreppet kumulativ forskningsdynamik. Det vill säga en dynamik som gör många forskare tillsammans är mer produktiva än forskare utspridda lite här och lite där. Sverige är ett så pass litet land och måste därför centrera resurserna till de områden där våra forskare leder utvecklingen.
På DN Debatt 000405 i år, det intellektuella klotterplanket i svensk media, gick att läsa om en rapport kring detta skriven av två professorer; Sverker Sörlin och Gunnar Törnkvist. De var djupt kritiska till högskolepolitiken, som de menade favoriserade glesbygden på bekostnad av huvudstaden. Rapporten meddelade en pessimistisk bild av forskningssatsningarnas förmåga att lyfta eftersatta regioner. Näringsutvecklingen går helt enkelt inte att få geografiskt finfördelad över hela landet.
Vad finns det då för alternativ till den förda politiken? En konstruktiv lösning är enkelt uttryckt att ta en negation på allt nuvarande.
1. Låta de gamla etablerade universitetsorterna få verka i full blom. Låta utbildningen, likt de fria marknadskrafterna, få bedrivas där den bäst bedrivs. 2. Uppmuntra kumulativ forskningsdynamik. 3. Minska anslagen till mindre betydande orter såsom Karlstad/Örebro och Växjö. 4. Inte låta högskolepolitik bli regionalpolitik.
Sverige harvar vidare i sin solidaritetshysteri. Istället för att tillåta höga berg och djupa dalar, eftersträvar man lagom-nivå på allt. Det resulterar i att vi förvisso blir bra på mycket…men inte bäst på något.
Jonas Dahlgren